Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Från tall till tank

image

En tallskog jag besökte i somras

Min utbildning präglas just nu av kurser i energi- och miljöteknik. Här har jag fått lära mig mycket om förnybara energikällor och en del om politiken kring detta. Något som verkligen fascinerar mig är en typ av biodiesel som heter HVO, hydrerad vegetabilisk olja. Det tillverkas av råtallolja, palmolja, slaktavfall och vegetabilisk eller animalisk avfallsolja (trots de animaliska inslagen kallas den alltså vegetabilisk, till och med föreläsarna undrar varför).

44% av all HVO i Sverige tillverkas av råtallolja. Det är en avfallsprodukt (bland annat kådan från träden) från pappers- och massaindustrin och ingår i det som kallas svartlutar. Oljan hettas upp till 300C tillsammans med vätgas och katalysatorer och bildar en molekyl nästan identisk med diesel. Köldegenskaperna blir något sämre, men det kan åtgärdas genom isomerisering, en kemisk process där raka kolväten omvandlas till grenade.

Att använda HVO innebär enligt Rapporten om fossilfri fordonsflotta en växthusgasreduktion på 85% jämfört med vanlig bensin (!). Det kan dessutom framställas i ett konventionellt raffinaderi efter viss justering. HVO blandas in i vanlig fossil diesel och säljs av Preem och OKQ8 (kanske även av fler). Preem tillverkar sin HVO i Piteå (förbehandling) och Stenungsund (raffinaderi).

Det är svindlande att vi kan tillverka diesel från en avfallsprodukt. Det passar dessutom Sverige särskilt bra eftersom vi har en stor pappers- och massaindustri. Vi gör ju biodiesel även av raps och andra grödor, men då konkurrerar det om jordbruksmarken för livsmedel och det är inte helt oproblematiskt.

HVO kom in på marknaden 2011 och har sedan dess ökat markant. Preem blandar in den i sin så kallade Evolution Diesel. Jag hoppas att användningen kan fortsätta ta fart. Den kan nämligen användas i en vanlig dieselmotor.

Smolken i bägaren är att energiskatten förändras i samband med kvotpliktsystemets införande i maj. Eftersom HVO är nästan identisk med fossil diesel i sin sammansättning klassas den som som fossil diesel och blir då dyrare är sin fossila motsvarighet (tillverkningskostnaden är nämligen något högre). Risken finns då att den kommer väljas bort framför andra typer av biodiesel, trots att konceptet och tekniken är så bra.

Det återstår att se vad som faktiskt händer med utvecklingen av biodrivmedel efter kvotpliktssystemets införande. Jag hoppas att HVO av råtallolja kommer öka i användning trots att det kanske blir dyrare. Om någon har mer information så är du mer än välkommen att höra av dig eller kommentera i kommentarsfältet. Jag vill veta mer, och har fått en helt ny syn på vad tallskog kan bidra med.

Ingenjörspodden

I fredags (13 december) höll jag ingenjörspodden för Sveriges ingenjörer. Ingenjörspodden är en julkalender på sommarpratsform. Tidigare i december har Christer Fuglesang och Petra Wadström medverkat och 23 december pratar Håkan Lans. I fredags var det alltså min tur och jag ägnade mina tio minuter åt att prata om teknik och Mellanöstern och mina erfarenheter från dessa båda områden och deras kopplingspunkter. Så här i efterhand är podden inte så långt ifrån mitt sommarprogram, som jag skrev om 2011.

Här är en länk till podden på youtube, men man kan också lyssna på Sveriges ingenjörers hemsida.

 

Image

Europamästare i caselösning 2012.
Från vänster Daniel Alavei, Karolina Lindén, Mattias Karlsson och Jesper Tempel.
Bilden är lånad från DN och tagen av Håkan E Bengtsson.

Hösten 2011 började jag och tre studiekamrater tävla i caselösning. Det är en tävlingsform där universitetsstudenter tävlar mot varandra i lag för att lösa ett företagsproblem som sedan presenteras för en jury. Caselösning är vanligast på ekonomiutbildningarna, men finns också för juriststudenter och teknologer.

Vi började tävla för att det verkade kul och vi vill se vad vi gick för. Vi hade inte väntat oss att vi skulle vinna nästan allt vi hade varit med i, men så blev det. I augusti förra året blev vi Europamästare i caselösning när European Best Engineering Competition (EBEC) gick av stapeln i Zagreb, Kroatien och för några veckor sedan tävlade vi världsmästerskapen i Calgary, Kanada.

Eftersom vi varit med i så många tävlingar har jag fått en del frågor kring hur tävlingarna går till och vad man ska tänka på.

Hur går en tävling till?

Tävlingarna brukar ta en dag att genomföra och brukar börja med en företagspresentation av företaget som anordnar tävlingen. Sedan presenteras uppgiften och alla lagen får sätta igång att jobba. Oftast har man 4-6 timmar på sig att lösa uppgiften och sedan presenteras uppgiften för en jury bestående av företagsrepresentanter och ibland även universitetslektorer. När alla har presenterat överlägger juryn och sedan presenteras en vinnare. Efteråt brukar det vara en middag eller någon form av mingel.

Världsmästarna i caselösning för ingenjörer 2013 från det kanadensiska universitetet University of Brittish Columbia presenterar för juryn.

Vad är det för frågeställningar?

Det finns egentligen två typer av case – ekonomiska och tekniska. I mitt tycke är de tekniska de roligaste eftersom de är mest kreativa och allomfattande.

Ett tekniskt case kan handla om nästan vad som helst: optimera kollektivtrafiken i en stad, bygga en flygplats i öknen, ta fram en logistiklösning för containrar, ge en rekommendation till FN om att öppna Nordostpassagen för fartygstrafik, källsortering i Indien osv. Företaget presenterar sitt problem och de tävlande får lösa problemet hur de vill så länge de uppfyller några grundkriterier. Lösningen måste alltid vara tekniskt genomförbar, ekonomiskt lönsam och vara bra för miljön.

De ekonomiska casen är oftast smalare. Företaget ger ett scenario och sedan får lagen en sluten fråga att hantera i stil med ”ska vi göra den här investeringen eller inte?”. Uppgiften är då att räkna på alternativen och ha en bra motivering till sitt svar.

Vad får man ha för hjälpmedel?

Det varierar från tävling till tävling. Generellt sett så får man använda dator och internet på de tekniska casen men enbart papper och penna på de ekonomiska. Detta beror på att de tekniska casen oftast ger ganska lite information. De presenterar problem och säger lös det och ser det som en del av tävlingen att lagen själva hittar den information de behöver och anger källor. I de ekonomiska casen är problemet och all information man ”ska” behöva med från början. Alla får exakt samma information och det handlar egentligen mest om vem som räknar snabbast och presenterar bäst. Spridningen på lösningarnas karaktär brukar vara ganska bred i tekniska casen.

Hur presenteras lösningen?

Lösningen presenteras med en presentation på 10-20 minuter för en jury. På tekniska case är Power Point, prezi eller annat datorbaserat presentationsprogram standard, medan de på de ekonomiska casen oftast är handskrivna OH-bilder eller blädderblock som står till buds. Presentaitonen får maximalt ta den angivna tiden och så fort tiden är slut så blir man avbruten. Efteråt ställer juryn frågor.

I vissa tekniska case ingår det även att skriva en rapport om din lösning. Den kan variera mellan en sammanfattning på en sida till en tiosidig teknisk rapport.

Hur bedöms lagen?

Bedömningskriterierna varierar från tävling till tävling. Den muntliga presentationen väger alltid in mycket och själva lösningen har också stor betydelse. I vissa case spelar det också in hur mycket varje lagmedlem är med. I tekniska case är det oftast väldigt tydligt specificerat hur många procent av bedömningen som kommer från vilka delar. I de ekonomiska casen är det mer flytande.

Hur sätter man ihop ett bra lag?

Lagsammansättningen är väldigt viktig för att kunna lösa case på ett bra sätt. Det man ska sträva efter är att ha en så varierad grupp som möjligt. En av de anledningarna till att det gått så bra för oss i våra tävlingar är att vi som är med i laget är väldigt olika och bidrar med vitt skillda bakgrunder, intressen och kompetenser. Vi har vi en lagledare, en matematiker, en omvärldsanlytiker och en creative director. Lagledaren ansvarar för att lägga upp arbetet och tidplanen och se till att alla delar blir klara i tid och fylla i där det behövs. Matematikern tar fram och bearbetar statistik och gör nödvändiga beräkningar. Omvärldsanalytikern tittar på frågeställningen utifrån ett större perspektiv och ser till att lösningen inte bara lever upp till de tekniska kraven, utan också landets och företagets kultur och förväntningar, politiska läge och framtida utsikter. Vår creative director ansvarar för att ta fram bildmaterial och göra presentationen. Det kan även handla om att grafiskt illustrera statistik och tidplaner.

Många lag som vi har mött har bestått av kompisgäng där alla har haft liknande intressen och perspektiv. Det gör det svårt att fördela arbetsuppgifterna och få en bredd i lösningen. Oavsett är det viktigt att prata igenom tidplan och arbetsfördelning ordentligt innan så att alla vet vad de förväntas göra och när det förväntas vara klart.

Karolina Lindén under Europafinalen i caselösning 2012 i Zagreb, Kroatien. Bilden är tagen av Pavel Pijácek.

Karolina Lindén under Europafinalen i caselösning 2012 i Zagreb, Kroatien. Bilden är tagen av Pavel Pijácek.

Vad finns det för tävlingar?

Det finns flera roliga tävlingar att vara med i! Bland andra:

European Best Engineering Competition (EBEC) – en teknisk tävling som anordnas av organisationen för hela Europas ingenjörsstudenter. Tävlingen går lokalt på tekniska högskolor och vinnarna går vidare till en Nordefinal och sedan Europafinal. Vinnaren blir Europamästare i caselösning.

Shell International Engineering Competition (SIEC) – fortsättningen efter EBEC som anordnas av samlingsorgansiationerna för europeiska, kanadensiska och amerikanska ingenjörsstudenter (nästa år ska även asiatiska vara med). Vinnaren blir världsmästare i caselösning.

I-case challenge – ett tekniskt case som anordnas av civilingenjörsutbildningarna i Industriell ekonomi

Tournament in Management and Engineering Skills (TIMES) – en ekonomicase-tävling som är världens största i sitt slag, om jag minns rätt. Många av de mest prestigefyllda universiteten inom business och teknik deltar.

Att tävla i caselösning är roligt, lärorikt och socialt. Ta chansen!

Under hela mitt studiebesök har ett återkommande tema varit på vilket sätt el transporteras från generering till last (alltså det som behöver elen). ABB tillverkar sjö- och landkabel, alltså kabel som är avsedd för att grävas ned antingen i marken eller sjö/havs/flodbotten. För den som ska anlägga en ny överföringskabel (sk transfer cable) är det flera saker man måste ta hänsyn till i valet av investering.

image

Luftburen kraftledning. Bild från wikipedia.

Luftburna kablar är hängande kraftledning som går ovan jord. De är relativt billiga att bygga och de behöver inget isolerande skikt eftersom luften är en så god isolator. Nackdelen är att de tar mycket plats. De luftburna ledningarna behöver fritt utrymme och skog och bebyggelse måste hållas på avstånd. Vid hårt väder kan de blåsa omkull och vid åska finns risk för blixtnedslag. Där människor bor (tex i städer) är det oftast inte möjligt att ha luftburna kablar, dels på grund av platsbrist, men framförallt för att det tar åratal att få byggtillstånd. Folk tycker att ledningarna är fula och kräver ofta att ledningarna ska gå under jord istället.

image

Landkabel läggs. Bild lånad från ABB.

Landkablar grävs ned i marken och stör således inte landskapet. Eftersom jorden inte fungerar som isolator krävs ett tjockt isolerande skikt och under installation måste man gräva upp marken för att kunna lägga ned kablarna. Det gör landkablar till ett dyrare alternativ.Kablarna påverkas dock inte av växlande väderlek och det är betydligt lättare att få tillstånd.

För att få ett så kostnadseffektivt alternativ som möjligt används oftast en kombination av land- och luftkablar, lufthängda där det inte finns människor och nedgrävda i städer. Danmark har dock till exempel bestämt att alla nya kablar ska vara nedgrävda.

Det har varit fascinerande att få en inblick i hur många aspekter som det måste tas hänsyn till när nya kraftledningar ska byggas. Det är verkligen inte bara att slänga upp ett kraftnät.

Torsdagen innebar en ny långtur i bil. Den här gången till Railey och Cary för att besöka deras Corporate Research Center och det nordamerikanska huvudkontoret. Resan tog ungefär tre timmar och trafiken var tätare. Lastbilar får hålla samma hastighet som personbilar här, men de får bara köra med 36 ton (jämfört med 50 ton i Sverige).

Väl framme i Raleigh fick jag träffa vicepresidenten för affärsutveckling inom Grid Systems. Grid Systems handlar om teknik för elnät (tänk nätet som förser en stad med el tex) och det var ett utmärkt tillfälle att knyta ihop säcken kring ABB:s verksamhet inom Power Systems och de olika besöken jag har gjort under veckan. Det finns flera stora projekt i USA just nu där ABB har en stor roll att spela. Ett stort är Champlain Hudson Power Express (www.chpexpress.com) som ska frakta vattenkraftsel från Quebec i Kanada till New York City. Kapaciteten kommer utgöra en tiondel av stadens behov. Tänk att i ett slag öka den förnyelsebara elen till 10%! Det finns också ett annat projekt, North Eastern Energy Link ( http://www.northeastenergylink.com/). Norra Main har utmärkta förhållanden för vindkraft och tanken är då att dra landkabel i existerande tåggator ned till Boston och New York City därifrån.

Efter lunch begav vi oss till Cary, där nordamerikakontoret ligger. Där fick jag träffa den ansvariga för Global Mobilty, HR-enheten som hanterar allt som rör de anställda som ABB skickar till andra länder. För mig var det särskilt intressant att höra att ABB skickar flera anställda till Saudiarabien och Arabemiraten.

image

Himlen inna stormen


När vi körde mot Huntersville igen var det storm. Det ösregnade och vinden piskade. Det gav mig en insikt om det i vissa fall extrema väder som är en del av att bo här. Tack och lov var ovädret över när vi kom fram till Huntersville.

image

Elmotorsfabriken i King's Mountain, NC

Dagens roadtrip tog mig och fabrikschefen till Baldorfabriken i King’s Mountain, NC. Baldor är ett amerikanskt bolag som tillverkar elmotorer och som är ABB-ägt sedan ett tag tillbaka. Säljchefen tog emot oss och höll en dragning
om elmotorer, Baldors historia och marknadsläget. Baldor tillverkar stora elmotorer på 100 hästkrafter och uppåt. De största kunderna finns inom olja-, gas-, pappers- och kraftindustrin och elmotorerna används för att sköta fläktar, kompressorer och pumpar.

Trots att dagens elmotorer är högteknologiska bygger tekniken fortfarande på samma idé som för hundra år sedan: generera rörelse genom att få en rotor att snurra genom att få dess poler att rotera över ett magnetfält som induceras i en spole med järnkärna. Högstadiefysik fast i 100 gånger så stor skala.

Efter dragningen gick vi på en timmas rundvandring i fabriken. Upplägget var i stort som en svensk fabrik, det till och med luktade på samma sätt. Jag kände mig som hemma. Det viktigaste för att en elmotor ska hålla länge är att den har en bra kylning och inte vibrerar. De amerikanska oljebolagen kräver att en levererad elmotor ska kunna vara påslagen dygnet runt i tre år utan att gå sönder och Baldor är en av få som klarar certifieringen. Det tyckte jag var imponerande.

image

Bridge's BBQ

Efter rundvandringen blev vi medbjudna på lunch till Bridge’s BBQ, ett legendariskt grillställe som funnits i mer än 60 år. Det blev pulled pork, potatissallad, baked beans och en coleslaw med BBQ-sås. Till det kom kannor med iste. Jag fick half-half, vilket var den mellansöta varianten, men den var fortfarande så söt att det nästan ilade i tänderna. Restaurangen såg fortfarande ut som när den öppnade och var ett riktigt femtiotalshak. Gott sällskap och god mat, men ordentlig paltkoma efteråt. Full med nya intryck vände vi på eftermiddagen tillbaka till Huntersville igen.

image

Jubileumsbanner inne i transformatorfabriken

Tisdagens besök gick till ABB:s transformatorfabrik i Bland, Virginia. Bilresan dit tog lite över två timmar, så jag satte nyckeln i tändningen vid tjugo i åtta på morgonen. Den värsta morgontrafiken blev vi förskonade från och det var ganska lugnt längs hela 77:an norrut. North Carolina är ganska platt och grönskan är påtaglig. Vi passerade snabbt Lake Norman, en enorm anlagd sjö som kraftföretaget Duke Energy anlade för vattenkraft för länge sedan. Så fort vi hade kommit över gränsen till Virginia ändrades landskapet enormt. Slätterna och blev till höga berg och djupa dalar och längs vägen fanns ramper där lastbilar som tappat bromsförmågan kan köra upp för att stanna.

Bland är måhända ett märkligt namn på ett samhälle, men ortsnamnet har ingen koppling till det engelska ordet. Istället kommer namnet från ortens grundare Eric Bland. Fabriken dök upp mitt ute i ingenstans. Från motorvägen, körde vi av på landsväg och efter det en mindre väg och sen en ännu mindre. Plötsligt dyker en ABB-skylt upp och en stor anläggning uppenbarar sig till vänster.

Transformatorfabriken har legat i Bland sedan 1973 och har ett par hundra anställda. Förutom 40-årsjubiléet firade de i år sin 50000:ende bygda transformator. Fabrikens Manager of Operations berättade detta och mycket annat under sin dragning. Många transformatorer används i vindkraftverk,  men mycket går också till oljeriggar och andra stationer som behöver alstra ström.

Fabriken i Bland har ovanligt nog en egen restaurang (det finns inga andra i närheten) och där blev vi bjudna på Macaroni and cheese. En blandning mellan makaronilåda och stuvade makaroner kan man säga. Efter lunchen gick vi på fabriksrundvandring och det var häftigt att se hur mycket verksamhet de fick in på så liten yta. Eftersom fabriken är byggd i en sluttning kan man inte bygga ut så lätt, så de har fått vara kreativa i sitt flödesupplägg. Det har också hindrat dem från att lägga sig till med dåliga vanor, så som onödigt stora lager, berättade vår guide.

I USA måste inte arbetsgivare  förse sina anställda med arbetskläder som i Sverige, så en av de största skillnaderna för mig var att se arbetarna svetsa, bocka och montera i jeans och t-shirt eller de kläder de föredrog. Alla hade dock stålhättor på skorna och skyddsglasögon. Fabriken hade flera tävlingar och aktiviteter för att involvera de anställda i säkerhetsarbetet. Fabrikens motto ”Stay alert – don’t gett hurt!” syntes överallt.

Vid halvfyrasnåret vände vi åter till North Carolina igen.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.