Land- vs luftburen kabel

Under hela mitt studiebesök har ett återkommande tema varit på vilket sätt el transporteras från generering till last (alltså det som behöver elen). ABB tillverkar sjö- och landkabel, alltså kabel som är avsedd för att grävas ned antingen i marken eller sjö/havs/flodbotten. För den som ska anlägga en ny överföringskabel (sk transfer cable) är det flera saker man måste ta hänsyn till i valet av investering.

Luftburen kraftledning. Bild från wikipedia.

Luftburna kablar är hängande kraftledning som går ovan jord. De är relativt billiga att bygga och de behöver inget isolerande skikt eftersom luften är en så god isolator. Nackdelen är att de tar mycket plats. De luftburna ledningarna behöver fritt utrymme och skog och bebyggelse måste hållas på avstånd. Vid hårt väder kan de blåsa omkull och vid åska finns risk för blixtnedslag. Där människor bor (tex i städer) är det oftast inte möjligt att ha luftburna kablar, dels på grund av platsbrist, men framförallt för att det tar åratal att få byggtillstånd. Folk tycker att ledningarna är fula och kräver ofta att ledningarna ska gå under jord istället.

Landkabel läggs. Bild lånad från ABB.

Landkablar grävs ned i marken och stör således inte landskapet. Eftersom jorden inte fungerar som isolator krävs ett tjockt isolerande skikt och under installation måste man gräva upp marken för att kunna lägga ned kablarna. Det gör landkablar till ett dyrare alternativ.Kablarna påverkas dock inte av växlande väderlek och det är betydligt lättare att få tillstånd.

För att få ett så kostnadseffektivt alternativ som möjligt används oftast en kombination av land- och luftkablar, lufthängda där det inte finns människor och nedgrävda i städer. Danmark har dock till exempel bestämt att alla nya kablar ska vara nedgrävda.

Det har varit fascinerande att få en inblick i hur många aspekter som det måste tas hänsyn till när nya kraftledningar ska byggas. Det är verkligen inte bara att slänga upp ett kraftnät.

North American Corporate Headquarters

Torsdagen innebar en ny långtur i bil. Den här gången till Railey och Cary för att besöka deras Corporate Research Center och det nordamerikanska huvudkontoret. Resan tog ungefär tre timmar och trafiken var tätare. Lastbilar får hålla samma hastighet som personbilar här, men de får bara köra med 36 ton (jämfört med 50 ton i Sverige).

Väl framme i Raleigh fick jag träffa vicepresidenten för affärsutveckling inom Grid Systems. Grid Systems handlar om teknik för elnät (tänk nätet som förser en stad med el tex) och det var ett utmärkt tillfälle att knyta ihop säcken kring ABB:s verksamhet inom Power Systems och de olika besöken jag har gjort under veckan. Det finns flera stora projekt i USA just nu där ABB har en stor roll att spela. Ett stort är Champlain Hudson Power Express (www.chpexpress.com) som ska frakta vattenkraftsel från Quebec i Kanada till New York City. Kapaciteten kommer utgöra en tiondel av stadens behov. Tänk att i ett slag öka den förnyelsebara elen till 10%! Det finns också ett annat projekt, North Eastern Energy Link ( http://www.northeastenergylink.com/). Norra Main har utmärkta förhållanden för vindkraft och tanken är då att dra landkabel i existerande tåggator ned till Boston och New York City därifrån.

Efter lunch begav vi oss till Cary, där nordamerikakontoret ligger. Där fick jag träffa den ansvariga för Global Mobilty, HR-enheten som hanterar allt som rör de anställda som ABB skickar till andra länder. För mig var det särskilt intressant att höra att ABB skickar flera anställda till Saudiarabien och Arabemiraten.

Himlen inna stormen

När vi körde mot Huntersville igen var det storm. Det ösregnade och vinden piskade. Det gav mig en insikt om det i vissa fall extrema väder som är en del av att bo här. Tack och lov var ovädret över när vi kom fram till Huntersville.

Elmotorer i King’s Mountain

Elmotorsfabriken i King's Mountain, NC

Dagens roadtrip tog mig och fabrikschefen till Baldorfabriken i King’s Mountain, NC. Baldor är ett amerikanskt bolag som tillverkar elmotorer och som är ABB-ägt sedan ett tag tillbaka. Säljchefen tog emot oss och höll en dragning
om elmotorer, Baldors historia och marknadsläget. Baldor tillverkar stora elmotorer på 100 hästkrafter och uppåt. De största kunderna finns inom olja-, gas-, pappers- och kraftindustrin och elmotorerna används för att sköta fläktar, kompressorer och pumpar.

Trots att dagens elmotorer är högteknologiska bygger tekniken fortfarande på samma idé som för hundra år sedan: generera rörelse genom att få en rotor att snurra genom att få dess poler att rotera över ett magnetfält som induceras i en spole med järnkärna. Högstadiefysik fast i 100 gånger så stor skala.

Efter dragningen gick vi på en timmas rundvandring i fabriken. Upplägget var i stort som en svensk fabrik, det till och med luktade på samma sätt. Jag kände mig som hemma. Det viktigaste för att en elmotor ska hålla länge är att den har en bra kylning och inte vibrerar. De amerikanska oljebolagen kräver att en levererad elmotor ska kunna vara påslagen dygnet runt i tre år utan att gå sönder och Baldor är en av få som klarar certifieringen. Det tyckte jag var imponerande.

Bridge's BBQ

Efter rundvandringen blev vi medbjudna på lunch till Bridge’s BBQ, ett legendariskt grillställe som funnits i mer än 60 år. Det blev pulled pork, potatissallad, baked beans och en coleslaw med BBQ-sås. Till det kom kannor med iste. Jag fick half-half, vilket var den mellansöta varianten, men den var fortfarande så söt att det nästan ilade i tänderna. Restaurangen såg fortfarande ut som när den öppnade och var ett riktigt femtiotalshak. Gott sällskap och god mat, men ordentlig paltkoma efteråt. Full med nya intryck vände vi på eftermiddagen tillbaka till Huntersville igen.

Transformatorer i Virginia

Jubileumsbanner inne i transformatorfabriken

Tisdagens besök gick till ABB:s transformatorfabrik i Bland, Virginia. Bilresan dit tog lite över två timmar, så jag satte nyckeln i tändningen vid tjugo i åtta på morgonen. Den värsta morgontrafiken blev vi förskonade från och det var ganska lugnt längs hela 77:an norrut. North Carolina är ganska platt och grönskan är påtaglig. Vi passerade snabbt Lake Norman, en enorm anlagd sjö som kraftföretaget Duke Energy anlade för vattenkraft för länge sedan. Så fort vi hade kommit över gränsen till Virginia ändrades landskapet enormt. Slätterna och blev till höga berg och djupa dalar och längs vägen fanns ramper där lastbilar som tappat bromsförmågan kan köra upp för att stanna.

Bland är måhända ett märkligt namn på ett samhälle, men ortsnamnet har ingen koppling till det engelska ordet. Istället kommer namnet från ortens grundare Eric Bland. Fabriken dök upp mitt ute i ingenstans. Från motorvägen, körde vi av på landsväg och efter det en mindre väg och sen en ännu mindre. Plötsligt dyker en ABB-skylt upp och en stor anläggning uppenbarar sig till vänster.

Transformatorfabriken har legat i Bland sedan 1973 och har ett par hundra anställda. Förutom 40-årsjubiléet firade de i år sin 50000:ende bygda transformator. Fabrikens Manager of Operations berättade detta och mycket annat under sin dragning. Många transformatorer används i vindkraftverk,  men mycket går också till oljeriggar och andra stationer som behöver alstra ström.

Fabriken i Bland har ovanligt nog en egen restaurang (det finns inga andra i närheten) och där blev vi bjudna på Macaroni and cheese. En blandning mellan makaronilåda och stuvade makaroner kan man säga. Efter lunchen gick vi på fabriksrundvandring och det var häftigt att se hur mycket verksamhet de fick in på så liten yta. Eftersom fabriken är byggd i en sluttning kan man inte bygga ut så lätt, så de har fått vara kreativa i sitt flödesupplägg. Det har också hindrat dem från att lägga sig till med dåliga vanor, så som onödigt stora lager, berättade vår guide.

I USA måste inte arbetsgivare  förse sina anställda med arbetskläder som i Sverige, så en av de största skillnaderna för mig var att se arbetarna svetsa, bocka och montera i jeans och t-shirt eller de kläder de föredrog. Alla hade dock stålhättor på skorna och skyddsglasögon. Fabriken hade flera tävlingar och aktiviteter för att involvera de anställda i säkerhetsarbetet. Fabrikens motto ”Stay alert – don’t gett hurt!” syntes överallt.

Vid halvfyrasnåret vände vi åter till North Carolina igen.

Kabelfabriken i Huntersville

Måndagen (och studiebesökets första dag) ägnades åt besök på ABB:s splitternya kabelfabrik i Huntersville, North Carolina. Morgontrafiken här är inte att leka med, men trots helt stillastående motorväg var jag på plats i tid. Under dagen fick jag träffa de ansvariga cheferna och lära mig mer om landkablar, hur de tillverkas, hur marknaden ser ut och hur de installeras. Fascinerande!

Kablarna som ABB tillverkar är kablar för elkraft. De transporterar el från tex vindkraftverk till städer osv. Kablarna som tillverkas hos ABB är land- eller sjökabel, dvs de grävs antingen ned under marken eller under sjöbotten. Den stora skillnaden mellan kablar som grävs ned och de kablar som hänger i luften (så kallade over head cables) är isoleringen. Luft är en väldigt bra isolator, så de kablar som är lufthängda behöver ingen isolering. Om de ska grävas ned behöver de dock det. Det är billigare att ha lufthängda kablar, men det kräver utrymme och i städerna finns helt enkelt inte plats. Då är det bättre att ha dem nedgrävda. Samma sak i områden som har kraftiga väderförändringar, tex i orkanområden. Där finns mycket att vinna på att ha kablarna under marken istället.

I USA har man ett åldrande kraftnät och snart kommer mycket av näten behöva byggas ut. Energibehovet till städerna ökar dessutom, så behovet av kablar är fortsatt stort. Att gå igenom fabriken och se de enorma kabelvindorna var verkligen maffigt. Tänk att människan är förmögen att tillverka så stora saker.

Bilen är amerikanens bästa vän

Utnämningen till Årets teknolog innebar inte bara äran utan också en resa till ABB:s nya kabelfabrik i Huntersville och omkringliggande verksamhet. Jag har nu varit i North Carolina i lite mer än ett dygn och har möts av väldiga människor och ett klibbigt väder.

Huntersville är en välmående del av North Carolina, runt där jag bor finns flera gated communities och områdena är parklika med dammar och grönska. Amerikanarna gillar sina bilar, så trottoarer finns det inte mycket av. Trots att matvarubutiken ligger på gångavstånd måste jag köra dit – det finns helt enkelt ingenstans för fotgängare att korsa vägen. Jag har därför under mitt första dygn fått lära mig en del om amerikanska trafikregler:

- Det finns både gula och vita linjer på vägarna. Gula heldragna linjer får man korsa om man ska svänga, men inte för att köra om. Den kantlinje som är närmast mötande traffik är gul och den högra kantlinjen är vit.
- Motorvägsfiler med ett rutertecken på är samåkningsfiler. För att köra i dem måste man vara minst två i bilen. Har inte sett någon använda dem hittills.
- Den allvarligaste trafikförseelsen man kan göra är att köra om en skolbuss som har stannat, även om det är i motsatt körfält. Det anses vara lika illa som tre rattfyllor.
- Avfarterna på motorvägen är numrerade, men inte i kronologisk ordning som man skulle kunna tro. Istället anger avfartsnumret antalet miles från delstatsgränsen, här avståndet till South Carolina.

Vårt Sudan

Ibland kommer jag över kortfilmer som gör mig glad, hoppfull och alldeles varm inombords. Det här är en sådan kortfilm. Our Sudan handlar om drömmen om ett nytt Sudan med en framtid lika blomstrande som sin historia, före krigen och förstörelsen. Filmen vänder sig till unga sudaneser och uppmanar dem och oss att inte sörja att vi inte lever i Sudans forna glansdagar, utan att tillsammans hjälpas åt att få landet på fötter. När jag bodde i Khartoum hörde jag ofta historier från äldre sudaneser om hur det var förr. När Nilen kantades av barer och nattklubbar, när modet på gatorna var det senaste från Paris och när framtidstron var stark. Den här filmen inspirerar till nya glansdagar och fick mig att sakna Khartoum, med sina varma människor, sandiga vindar och de två Nilarnas vackra sammanflöde.