Tisdagens besök gick till ABB:s transformatorfabrik i Bland, Virginia. Bilresan dit tog lite över två timmar, så jag satte nyckeln i tändningen vid tjugo i åtta på morgonen. Den värsta morgontrafiken blev vi förskonade från och det var ganska lugnt längs hela 77:an norrut. North Carolina är ganska platt och grönskan är påtaglig. Vi passerade snabbt Lake Norman, en enorm anlagd sjö som kraftföretaget Duke Energy anlade för vattenkraft för länge sedan. Så fort vi hade kommit över gränsen till Virginia ändrades landskapet enormt. Slätterna och blev till höga berg och djupa dalar och längs vägen fanns ramper där lastbilar som tappat bromsförmågan kan köra upp för att stanna.
Bland är måhända ett märkligt namn på ett samhälle, men ortsnamnet har ingen koppling till det engelska ordet. Istället kommer namnet från ortens grundare Eric Bland. Fabriken dök upp mitt ute i ingenstans. Från motorvägen, körde vi av på landsväg och efter det en mindre väg och sen en ännu mindre. Plötsligt dyker en ABB-skylt upp och en stor anläggning uppenbarar sig till vänster.
Transformatorfabriken har legat i Bland sedan 1973 och har ett par hundra anställda. Förutom 40-årsjubiléet firade de i år sin 50000:ende bygda transformator. Fabrikens Manager of Operations berättade detta och mycket annat under sin dragning. Många transformatorer används i vindkraftverk, men mycket går också till oljeriggar och andra stationer som behöver alstra ström.
Fabriken i Bland har ovanligt nog en egen restaurang (det finns inga andra i närheten) och där blev vi bjudna på Macaroni and cheese. En blandning mellan makaronilåda och stuvade makaroner kan man säga. Efter lunchen gick vi på fabriksrundvandring och det var häftigt att se hur mycket verksamhet de fick in på så liten yta. Eftersom fabriken är byggd i en sluttning kan man inte bygga ut så lätt, så de har fått vara kreativa i sitt flödesupplägg. Det har också hindrat dem från att lägga sig till med dåliga vanor, så som onödigt stora lager, berättade vår guide.
I USA måste inte arbetsgivare förse sina anställda med arbetskläder som i Sverige, så en av de största skillnaderna för mig var att se arbetarna svetsa, bocka och montera i jeans och t-shirt eller de kläder de föredrog. Alla hade dock stålhättor på skorna och skyddsglasögon. Fabriken hade flera tävlingar och aktiviteter för att involvera de anställda i säkerhetsarbetet. Fabrikens motto ”Stay alert – don’t gett hurt!” syntes överallt.
Vid halvfyrasnåret vände vi åter till North Carolina igen.
Lämna en kommentar